Nu är det officiellt! Vi väntar tillökning!! 🙂
Närmaste kretsen har väl vetat det sedan nyår ungefär, men har väntat med att posta nåt på facebook & instagram förrän vi är 100% säkra på att allt är okej. Jag höll på att spricka redan när jag fick 2 streck på den lilla stickan i början på december. Ville skrika ut min lycka till hela världen! Men sen har man också förstått att risken för missfall ändå är ganska hög fram till vecka 13.
Då vi slutade med skydd i oktober så vet vi faktiskt inte när det exakt tog sig. Så ännu en anledning till varför vi var försiktiga med att tala om nyheten. Vi visste inte om vi var i vecka 9 eller 13 exempelvis..
I början på januari var det iaf dags för inskrivning. Fick en annan barnmorska än den som först var planerad vilket vi är glada för. För vid första besöket när jag nämnde att jag ville göra ett tidigt ultraljud samt ett kub-test så fick jag kalla handen och det var ”onödigt”, men nya barnmorskan ordnade allt utan problem!
Så i slutet på februari så gjorde jag ett tidigt ultraljud och det fastställdes att jag då var i vecka 14 (13+1). Min älskade sambo kunde tyvärr inte följa med då han var på halkbanan, men mamma höll mig sällskap.
Det var så häftigt att få se den lilla krabaten sprattla omkring därinne! En tår kröp fram i ögonvrån och leendet spred sig från öra till öra. Den var vild o vred sig och visade sig från alla håll.
Vi ville göra ett kvadrupeltest, det som erbjuds i region halland istället för kub-test, för att säkerställa att det inte finns några kromosomavvikelser på fostret.
Jag har träffat på många barn och vuxna med olika grad av downs syndrom genom mitt jobb som taxichaufför. Vissa lever ett så gott som normalt liv, men det finns också de med ganska gravt handikapp. Jag och J är överens om att vi inte vill sätta ett sådant barn till världen. Inte rättvist mot varken barnet eller mot hans storebror.. och inget vi vill.
Igår var det dags för ultraljud igen. Det ordinarie ultraljudet som man gör runt vecka 18 för att kolla så att allt är okej och att det lilla pyret växer som det ska. Denna gången fick J följa med. 🙂 Första gången han fick se det lilla livet in action. Visst, att få bilder är speciellt, men att se ultraljudet och se det lilla fostret röra på sig, sparka, vinka, vrida sig och göra grimaser är helt fantastiskt!
Allt såg jättefint ut. Alla mått var bra. Alla organ hade bildats som de skulle. Och den visade oss rätt tydligt vad som fanns mellan benen.. typ ingenting. Vi väntar med stor sannolikhet en flicka! Jag gissade på flicka och J trodde att han skulle få ännu en pojke, men båda hoppades ändå på en tjej.
Spådde mig för några år sedan.. och den spådomen sa att mitt första barn skulle bli en flicka. So far so good. Men om resten av spådomen stämmer så ska jag klämma ut 3 till! Vet inte om jag vill att det ska stämma. 😛
Graviditeten har än så länge varit rätt bra. Första 13 veckorna mådde jag sisådär. Hade ingen större aptit och ville gärna be till porslinsguden ett antal gånger, men aldrig så illa att jag faktiskt behövde spy. Har en grymt stark mage, så kan knappt spy även om jag stoppar fingrarna i halsen. Åt clementiner, knäckebröd & potatis i mängder dock.
Att hålla det hemligt var inte det lättaste när man mådde pyton!
I slutet på januari vände det och jag har mått riktigt bra. Visst, konditionen är som bortblåst och jag är inte lika stark. Men jag sover bättre och är piggare. Men det vänder väl snart igen. 😉
Har en jäkla aptit och tycker jag äter rätt bra nu (läs mycket) men ändå har jag inte gått upp särskilt mycket.
Innan den här resan började så låg vikten runt 68 kg, vid invägningen i början på januari var jag strax över 70 kg och sedan dess har jag knappt vägt mig förrän i torsdags.. då stod vågen på 72 kg.
Snart halvvägs o har ”bara” gått upp 4 kg. Har ätit bra husmanskost men det har också klämts ner mer pizza & glass än jag gjort under hela 2014 (okej.. inte när det gäller glassen kanske. Är storkonsument av glass året om! 😉 ).
Men det säger väl pang framåt slutet och vågen skenar iväg. Ska iaf försöka hålla det under kontroll o inte gå mycket mer än 80.
Träningen har blivit lidande absolut, men inget jag grämer mig över just nu. Huvudsaken är att bebisen mår bra! Inga tunga lyft, utan snarare lite rörlighets och stabilitetsövningar för bäcken och rygg.
Jag hoppas min starka rygg är med mig genom den här resan. 🙂
Åh! Va vi längtar! 🙂
Och som ni förstår så kommer den här bloggen handla om just graviditeten, bebislängtan och förberedelser ett tag framöver. Inte lika mycket träning. 😉
Kärlek!!